steven

Som jag ser linan ligga där, det alldeles vita, mjuka pulvret, så fint mot spegeln på det skruffliga nedkladdade bordet i den rätt så sunkiga lägenheten. Ett litet rum med några soffor, en säng, en TV och gröngråa väggar. Rullat papper ligger brevid spegeln och vi alla vet att snart är det våran tur att flyga högt över molnen. Det vita lilla strecket av vackert pulver med små, små kristaller speglar sig och är uppradat längs spegeln med de andra små strecken. Med vänner som snuvar sig, kliar sig i ögonen och näsan, knäcker med fingrarna, smackar högt med läpparna av den gapande hungern av att få vara någon annan stans och att äntligen få släcka sina törster. Det är priset vi betalar för tystnad i huvudet. Alla kastar en blick mot varandra med ett leende på läpparna, Han tittar menande på mig och tyder på att det är min tur att börja och så som det är sagt tar jag upp pappersrullen, för den mot min näsborre och drar den linje mina ögon fäst blicken på så länge. Jag låter omedvetet pappersrullen glida ur min hand mot bordet samtidigt som jag sluter ögonlocken, tar ett djupt andetag och lutar mig bekvämt tillbaka i soffan. Jag ler och försöker att hålla ögonen öppna lite till vilket leder till något slags kisande. Det flimrar framför mina ögon när jag ser vän efter vän göra samma procedur. Ögonlocken känns tunga och åter igen sjunker jag ihop. Jag befinner mig i det sköna tillståndet mellan dröm och vakenhet, mellan behagligt slummer och det vita pulvrets sköna bomullssömn. Tid existerar inte längre, tid är bara en definition av något vi har hittat på, ett begrepp vi behöver för att anpassa oss. Är tiden ett resultat av en följd av händelser, eller är händelserna ett resultat utav tiden. Tänk dig att ingenting händer, att allting stod stilla. skulle tiden då finnas? Den skulle inte gå att mäta, så teoretiskt sett skulle den inte finnas. Jag svävar högt och jag faller fort ned i elden, så fort att det inte bränns och jag tänker inte på konsekvenserna av när det är dags att nudda askan på botten.