steven

Gående längs stadens gator och torg, snabba steg och jag drar luvan över huvudet för att undvika blickar av de få människorna som är ute. Någon fixar med skyltar och har sig för att förbereda öppningen av sin pizzeria. Kylan biter hårt i kinderna och marken fylld av grus, blöt av all snö som sakta men säkert smälter bort. Att vandra hem skakandes till ett tyst hus med sovande föräldrar som inte ens lagt märkte till att man har varit borta. Föräldrarna som tror att man är en duktig flicka och ger en pengar så fort man ber om det. Jag trippar försiktigt upp för trappan och in till mitt rum där jag drar av mig jeansen med hjälp av benen och låter min kropp glida ned i sängen under det fluffiga duntäcket. Jag låter mig vila och njuta lite till av värmen innan jag sätter mig upp igen och spottar ut påsen, drar ut byrålådan och tar fram tillbehören till det jag så väl vet väntar. Rösterna ska åter igen tystas, de hungriga vargarnas hunger ska benådas. Du är påsen, pulvret, skeden, nålen, tändaren. Proceduren man lärt sig älska för den hör till. Eldar vant under den sotiga skeden och pulvret förvandlas till en gulaktig lösning som sugs upp av bomullen. Pumpen mot bomullen och på med kanylen. Trots obehaget att sticka sig i armen gör jag det och låter sprutan sluta med en duns i golvet. Åter igen sjunker jag ned i sängen och kryper ihop i fosterställning. Döm mig, kalla mig knarkare, men det här är min trygghet, min skyddsmur, mitt mörker. Jag tycker om att vara här, där ingen kan komma åt mig. Jag är ingen förlorad själ, men bara när jag vilar tryggt under heroinets varma bomullstäcke vågar jag välja livet. Blicken dalar, blodet rinner bland svett och tårar. För trots tårar av både lycka och sorg kan jag inte låta bli att le över mitt tillstånd, lyckan som uppstår när elden flammar upp bakom ögonlocken, känslan av ruset och att få vara något annat. Jag svävar högt. d