steven

Helt underbart hur livet är, hur bra det går med kvinnan i mitt liv, för inuti min själ ilar det en höst. Hon säger att det känns av i mina hjärtslag när hon vilar på min bröstkorg. Det stormar hårt den onda stormen blåser mig emellan sprit och annat destruktivt jag vill bort ifrån, har varit likadant så länge jag kan komma ihåg, längtan efter känslan av det lugn jag aldrig kommer nå. Jag ägnar var sekund av varje vaken stund av drömmen av att någon gång i livet kunna ta de lugnt. Jag måste leva fullt ut när jag är ung så fester efter fester med efterfester är galet tungt. Men stormen den för med mig överallt motvind din kind emot min är allt jag har, vi måste finna skydd inte blåsa bort men det känns så bra att tar den en tar den båda oss. Folk varnar mig men det är svårt att vara positiv när den tickande krokodilen jagar mig, försöker dock att söka hopp hos jungfrun vid lagunen vid flaskan i skutan upp på det eviga bergets höga topp. Jag ser upp till det försvunna jag vill bli en sån men ödslar bort mitt liv på att försöka stoppa tidens gång. Dom säger att mitt liv är långt och vill tvinga mig stanna och andas och hitta något annat att skriva om. Jag ser mig själv i hans sorgsna ögon och slitna kropp och snart så är jag där armarna tunga och magen rund, men inuti i samma darliga drömmar när han var så ung. Jag måste ta det lugnt. Denna storm kommer aldrig att dö vinden styr mig som ett fallande löv, allt dom säger mig är, ta det lugnt.